whenwordsfailmusicspeaks

Det är många som frågar mig, utanför bloggen alltså, om hur det går för mig just nu. Jag kan inte riktigt svara på det annat än att det går sämre. På hjälp och stöd fronten har det hänt en hel del, men jag vill inte gå in på det varken här eller med mina vänner. När jag är med mina vänner säger jag att det funkar, att det är som vanligt. Jag skrattar, äter och pratar. Ingen verkar förstå att det inte är så annars. Jag och min förra behandlare har pratat mycket om varför jag blev sjuk, och när. Vi har inte kommit fram till någonting. Jag vet inte riktigt själv. Jag har alltid varit en person som satt mig själv i andra hand. Trott att jag klarat mig, trott att jag mått bra så länge andra har mått bra. Det är på senare år jag insett att det inte funkar så. Jag har nog aldrig känt mig tillräcklig, aldrig fått bekräftelsen om att jag duger som jag är. Det har alltid varit något fel på mig, det har alltid gått att ändra på någonting. Och den ständiga tomheten och ensamheten trots att jag har människor omkring mig har jag nog bärt med mig hela livet. Jag överlever, det har jag alltid gjort. Det är inte det, jag vill bara inte att folk ska ta förgivet att jag orkar, för jag gör inte alltid det.