whenwordsfailmusicspeaks

Jag känner mig så jäkla förvirrad just nu. Vad är det för fel på mig?

Det är många som frågar mig, utanför bloggen alltså, om hur det går för mig just nu. Jag kan inte riktigt svara på det annat än att det går sämre. På hjälp och stöd fronten har det hänt en hel del, men jag vill inte gå in på det varken här eller med mina vänner. När jag är med mina vänner säger jag att det funkar, att det är som vanligt. Jag skrattar, äter och pratar. Ingen verkar förstå att det inte är så annars. Jag och min förra behandlare har pratat mycket om varför jag blev sjuk, och när. Vi har inte kommit fram till någonting. Jag vet inte riktigt själv. Jag har alltid varit en person som satt mig själv i andra hand. Trott att jag klarat mig, trott att jag mått bra så länge andra har mått bra. Det är på senare år jag insett att det inte funkar så. Jag har nog aldrig känt mig tillräcklig, aldrig fått bekräftelsen om att jag duger som jag är. Det har alltid varit något fel på mig, det har alltid gått att ändra på någonting. Och den ständiga tomheten och ensamheten trots att jag har människor omkring mig har jag nog bärt med mig hela livet. Jag överlever, det har jag alltid gjort. Det är inte det, jag vill bara inte att folk ska ta förgivet att jag orkar, för jag gör inte alltid det.

Alltså..Jag skriver sällan om kärlek, eller ja, jag har inget minne av att jag någonsin gjort det. Jag vet inte varför jag har så svårt att skriva om kärlek, det känns inte töntigt, men fel på något sätt. Jag har nog aldrig haft ett seriöst förhållande, och det kommer nog dröja en jävla massa år innan jag skaffar det också, jag är inte den typen nu och jag trivs faktiskt med det. Jag vill inte ha någon att sitta hemma med på fredagskvällar, jag är hellre med mina vänner då. Jag skulle känna mig alltför låst om jag hade en pojkvän. Eftersom jag är väldigt "flirtig" av mig, särskillt på internet, haha..Så skulle nog ingen kunna leva med mig som jag är nu. Ioförsig var det rätt längesen jag var riktigt kär så jag kanske har helt fel. Min första kärlek, eller ja, den jag ser som den första gjorde riktigt ont. Jag sket i honom, jag ville ha honom tillbaka, då sket han i mig, jag ångrade mig varje gång jag hade smsat honom, men jag kunde inte låta bli, han var ju den finaste jag visste fanns och jag trodde verkligen att jag skulle kunna spendera hela mitt liv tillsammans med honom, att han var den enda rätta. Det var jobbigt, för jag visste aldrig vart jag hade honom, eller hur han skulle bemöta mig om vi började snacka med varandra igen. Även då det hade gått över ett år sen jag var riktigt kär i honom så fanns det någonting mellan oss varje gång vi träffades. Även fast jag var så jävla förbannad på honom för att jag tyckte att han behandlade mig som skit så kunde jag inte låta bli att le såfort jag vände ryggen till och vi skildes åt. Jag kunde inte, hur mycket jag än försökte, att låta bli att önska att vi skulle ses snart igen. Vi höll alltid om varann sådär extra länge, som om vi båda visste att det skulle dröja länge innan vi skulle träffas nästa gång. Jag har inga känslor för honom längre, jag saknar honom inte, bara hur roligt vi hade förut. Jag saknar bara någon som håller om mig och säger att jag är fin. Visst, jag önskar ibland att jag verkligen hade en enda, som jag kunde vända mig till då det var extra jobbigt, någon som håller om en när man somnar och någon som inte har släppt greppet om en när man vaknar igen nästa morgon. Men det är just då det börjar komma till den nivån som jag drar mig ur, alltid. Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar den personen, det är som att det tar stopp. Jag vet inte varför det är så. Det är synd, jag har kastat bort många fina killar på grund av den rädslan. Även om jag vet att ingen av dom skulle svika mig. Men jag just nu trivs jag med att vara singel, träffa vem jag vill, göra vad jag vill, prata med vem jag vill, utan svartsjuka och onödigt tjaffs hela tiden. Man blir så less på sånt ändå. Nu vet ni det, godnatt.

Jag har varit sjuk i tillräckligt många år för att veta hur jävla mycket människor kan dömma. Jag hatar att komma till skolan och få kommentarer som "Aha, så du mår bra nu?" eller, "vafan gör du här?", "Jaså Emma, där ser man". Det finns folk jag träffat både inom sjukvården och inom skolan som sagt "Bit ihop lite", "kämpa då". Eller "Du försöker inte tillräckligt mycket, du är lat". Alltså förlåt men jag blir så jävla förbannad på såna människor, är dom totallt hjärndöda eller vad är problemet? Eller människor som säger "Haha, fan vad du ser sliten ut då." Ja, är det konstigt när jag varit uppe och gråtit hela natten, inte ätit på 3 dygn och dunkat huvudet i väggen tusen gånger om? Ingen som inte varit med om det kan förstå hur mycket det tär på en att hata sig själv på det här sättet. Visst, vem som helst har dåliga dagar, när man tycker att man ser förjävlig ut och man bara tänker på hur tjocka sina lår ser ut. Men det är inte samma sak som att svälta sig själv, trycka fingrarna i halsen och skära sönder sin egen hud med rakblad. Jag hatar folk som tror att dom vet. Som tror att man mår bra såfort man skrattar, dom dagar då jag mår som sämst väljer jag ofta att slänga på ett extra leende. Jag blir så jävla trött på det här samhället, här är psykiskt sjuka fel, onormala, svaga och ovälkomna. Fan vad jag är trött på att bli orättvist behandlad. Folk har spottat på mig, sett ner på mig så jävla mycket. Jag är så trött på såna människor, hur tänker ni? Skulle bra gärna vilja veta det någon gång. För jag förstår inte hur man kan göra så. Åh, dra åt helvete jsjsdjkjfklqwopweqwopjkvnvpolösd

Igår började vi med att tvätta en brandbil. Efteråt kommer jag inte ihåg riktigt vad vi höll på med resten av dagen men fullt upp hade vi. När vi slutade körde Jocke ner mig till centrum och jag gick till farfar.
Jag gick därifrån efter två timmar och då gick det inte att hindra tårarna längre. Han låg bara där i sängen och kramade och pussade på mina händer och viskade hur glad över att ha mig där trots att han knappt orkade prata. Jag blir visst aldrig van vid att se honom må så dåligt. Jag vill att du ska komma hem igen farfar, men att du aldrig kommer göra det igen tar sönder mig ännu mer.
Idag började jag strax innan halv sju..Åkte med en brandbil till järfälla och lämnade in den på service, sen kom Joel och hämtade oss så körde vi ner till stationen i Nynäs igen. På eftermiddagen har vi flyttat brandsläckare, städat och rullat slang. Jag var även förbi skolan en snabbis och pratade med min mattelärare, på vägen tillbaka gick jag och Rasmus in på friskis och pratade med Erika ett tag. Nu sitter jag och lyssnar på musik och är sjukt deppig. Jag har mått fruktansvärt dåligt dom tre senaste dagarna. Allt känns så jävla tungt, även då jag skrattar och är glad så gör det ont i hela mig. Jag står inte ut med skiten. Jag vill inte längre, inte om det ska vara såhär.

Det har varit en jobbig dag idag. Jag pratade med min gamla mentor imorse och som vanligt fick hon tårar i ögonen. Hon tror att jag blir bättre men det blir jag inte, och jag förstår att hon är ledsen för det. Men jag kan inte göra någonting åt det. Sen hade jag matteprov och det vet jag inte hur det gick, dom uppgifter som jag väl fyllde i gick nog bra men resten struntade jag i. Sen kom jag hem och kom på att min behandlare bad mig ta med mig en bild på mig själv när jag var liten till henne. Så jag rotade fram mina gamla fotoalbum och tårarna rann när jag kollade på dom bilderna. Jag såg inte ens att det var jag, hon på bilden ser så levande ut. Och jag kommer inte ihåg hur det känns att vara glad. När jag satt på bup och kollade på bilden tillsammans med min behandlare fick jag bita mig i läppen för att inte börja gråta. Hon frågade vem tjejen på bilden var och jag kunde inte ge henne svar på det. Sen pratade vi i över en timme och hon nämnde massor med hemska saker till mig. Jag vill inte tänka tanken på att jag kanske är mer sjuk än vad jag tror, men idag var jag tvungen. Även tanken på att jag ska ta ett viktigt beslut snart får mig att vilja slå sönder någonting. Ska jag fortsätta gå i skolan? Eller ska jag ta en paus och komma tillbaka då jag hittat orken igen? För nu har jag gett upp, och det funkar inte som det är nu. Men jag vill heller inte vara borta under en för lång tid, jag skulle aldrig orka gå om. Om jag tar en paus från skolan nu så kommer jag få börja praktisera istället, och det skulle kännas skönt. Skolan är inte för alla och det är ännu svårare för dom, som mig, är sjuka. Det ekar tomt i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna. Jag fick världens finaste sms från bästis idag. Det bevisade att jag faktiskt varit någon annan och inte detta monster som jag är nu, jag känner mig iallafall som det. Onormal, fel, ovälkommen. Nu orkar jag inte skriva mer. Jag ska ringa Vera istället. Umgås nog med henne hela kvällen. Puss

Me and Vera @CamWow todaaay

 
Someone's got to make this stop. Or am I left alone to deal with it?
Det finns inga ord.

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst ikväll. Bara spy upp alla ord som finns i mitt huvud i en enda stor röra. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på framtiden, på morgondagen, på nästa vecka, nästa månad, nästa år. Det känns så omöjligt, just för mig så känns det så himla omöjligt. Blir jag sjukskriven, blir jag inlagd? Blir jag utan vård alls? Vem fan ska jag tro på egentligen när vården påstår att skolan inte är bra för mig just nu, att jag inte är bra nog. Och skolan säger att jag måste och borde? Är det mitt beslut? När mitt liv förövrigt är i andras händer? Alla dessa frågor som finns i massor, men när man väl sitter där är det bara tomt. Jag förstår om detta inlägg är rörigt eftersom jag krånglat med medicinen och inte ätit någonting sen i måndags så jag är helt i obalans och totallt rubbad i huvudet. Jag är tillbaka imorgon istället.
Hoppas ni har det bättre än jag.

Tusen ord kan inte få dig tillbaka.
Jag vet för jag har försökt.
Inte heller miljoner tårar.
Jag vet för jag har gråtit.
Du lämnade kvar ett krossat hjärta.
men glada minnen också.
Jag ville aldrig ha minnen.
Jag ville bara ha dig.

Ingenting gör så ont som att sakna.