Ledsen för min verkligen urusla uppdatering dom senaste dagarna, veckorna, månaderna. Förra fredagen satt jag i skolan hela morgonen och slet arslet av mig för att bli godkänd i matte, vilket jag inte kommer bli eftersom jag inte tagit igen geometrin. Godkänd i svenska och engelska blir jag iallafall och det var dom enda kraven den här terminen. Vad har jag gjort annars då? Hängt på psykiatrin, på ungdomsmottagningen och på soc. Det är sommarlov om mindre än två veckor och det spelar liksom ingen roll. Jag har gett upp. Jag är så jävla trött på att bli bollad fram och tillbaka från enhet till enhet. Det blir ju inte bättre. Allt verkar rasa, i skolan, hemma, med vännerna. Hela min värld har gått i tusen delar och jag mår piss, men jag orkar inte bry mig.
Jag är inte rädd för döden. Jag har varit död på det sättet att jag inte levt. Att dö har alltid varit ett alternativ, vad jag än säger så kan jag inte ljuga om att tanken finns där, jag kan alltid ta slut på smärtan. Någon gång kanske jag lyckas förklara precis. Dom där orden som fattas. För mitt helvete, min vardag. Vissa säger att jag borde vara glad, för allt jag gått igenom. För att folk brukar påstå att det som inte dödar gör en starkare. Det må ha gjort mig starkare, men det var också det som förstörde mig.
Jag är inte tårarna i dina ögon, jag är leendet på dina läppar. Jag gav inte upp, min kamp var över. Jag lämnade mig själv, men jag kommer aldrig att lämna dig. Trött på att springa fram och tillbaka, det leder ingenstans. Och det jag försöker springa ifrån, kommer alltid ikapp. Jag är kvar i samma mörker. Och hur mycket jag än försöker att förstå, står jag tomhänt utan svar. När jag vaknade insåg jag att det bara var en mardröm. Men jag ville somna om, för hur jobbig drömmen än var, så är verkligheten värre.
I dont think anyone could hate me more than I hate me. Jag mår egentligen kasst, men jag överlever, som jag gjort väldigt länge nu. Överlevt. Önskar att jag kunde säga varför mina ögon är rödsprängda och tårarna rinner utan hejd just nu. Varit med Fannys familj hela kvällen, druckit te, varm choklad, pratat allvar, kollat på film, gått på promenad. Förstår inte varför jag bryter ihop såfort jag blir ensam. Jag vill ge upp.
Jag mår fruktansvärt dåligt och är sjukt skör just nu. Gråter för minsta lilla. Jag har helt tappat greppet om verkligeheten. Gör iprincip ingenting på dagarna, det är därför uppdateringen ligger lågt. Nu ska jag fortsätta gråta på min redan blöta kudde. Fy och fan och helvete vad jag hatar mig själv. Hoppas ni mår bra
