whenwordsfailmusicspeaks

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst ikväll. Bara spy upp alla ord som finns i mitt huvud i en enda stor röra. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på framtiden, på morgondagen, på nästa vecka, nästa månad, nästa år. Det känns så omöjligt, just för mig så känns det så himla omöjligt. Blir jag sjukskriven, blir jag inlagd? Blir jag utan vård alls? Vem fan ska jag tro på egentligen när vården påstår att skolan inte är bra för mig just nu, att jag inte är bra nog. Och skolan säger att jag måste och borde? Är det mitt beslut? När mitt liv förövrigt är i andras händer? Alla dessa frågor som finns i massor, men när man väl sitter där är det bara tomt. Jag förstår om detta inlägg är rörigt eftersom jag krånglat med medicinen och inte ätit någonting sen i måndags så jag är helt i obalans och totallt rubbad i huvudet. Jag är tillbaka imorgon istället.
Hoppas ni har det bättre än jag.