whenwordsfailmusicspeaks

Det har varit en jobbig dag idag. Jag pratade med min gamla mentor imorse och som vanligt fick hon tårar i ögonen. Hon tror att jag blir bättre men det blir jag inte, och jag förstår att hon är ledsen för det. Men jag kan inte göra någonting åt det. Sen hade jag matteprov och det vet jag inte hur det gick, dom uppgifter som jag väl fyllde i gick nog bra men resten struntade jag i. Sen kom jag hem och kom på att min behandlare bad mig ta med mig en bild på mig själv när jag var liten till henne. Så jag rotade fram mina gamla fotoalbum och tårarna rann när jag kollade på dom bilderna. Jag såg inte ens att det var jag, hon på bilden ser så levande ut. Och jag kommer inte ihåg hur det känns att vara glad. När jag satt på bup och kollade på bilden tillsammans med min behandlare fick jag bita mig i läppen för att inte börja gråta. Hon frågade vem tjejen på bilden var och jag kunde inte ge henne svar på det. Sen pratade vi i över en timme och hon nämnde massor med hemska saker till mig. Jag vill inte tänka tanken på att jag kanske är mer sjuk än vad jag tror, men idag var jag tvungen. Även tanken på att jag ska ta ett viktigt beslut snart får mig att vilja slå sönder någonting. Ska jag fortsätta gå i skolan? Eller ska jag ta en paus och komma tillbaka då jag hittat orken igen? För nu har jag gett upp, och det funkar inte som det är nu. Men jag vill heller inte vara borta under en för lång tid, jag skulle aldrig orka gå om. Om jag tar en paus från skolan nu så kommer jag få börja praktisera istället, och det skulle kännas skönt. Skolan är inte för alla och det är ännu svårare för dom, som mig, är sjuka. Det ekar tomt i mitt huvud. Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna. Jag fick världens finaste sms från bästis idag. Det bevisade att jag faktiskt varit någon annan och inte detta monster som jag är nu, jag känner mig iallafall som det. Onormal, fel, ovälkommen. Nu orkar jag inte skriva mer. Jag ska ringa Vera istället. Umgås nog med henne hela kvällen. Puss

Me and Vera @CamWow todaaay