whenwordsfailmusicspeaks

Alltså..Jag skriver sällan om kärlek, eller ja, jag har inget minne av att jag någonsin gjort det. Jag vet inte varför jag har så svårt att skriva om kärlek, det känns inte töntigt, men fel på något sätt. Jag har nog aldrig haft ett seriöst förhållande, och det kommer nog dröja en jävla massa år innan jag skaffar det också, jag är inte den typen nu och jag trivs faktiskt med det. Jag vill inte ha någon att sitta hemma med på fredagskvällar, jag är hellre med mina vänner då. Jag skulle känna mig alltför låst om jag hade en pojkvän. Eftersom jag är väldigt "flirtig" av mig, särskillt på internet, haha..Så skulle nog ingen kunna leva med mig som jag är nu. Ioförsig var det rätt längesen jag var riktigt kär så jag kanske har helt fel. Min första kärlek, eller ja, den jag ser som den första gjorde riktigt ont. Jag sket i honom, jag ville ha honom tillbaka, då sket han i mig, jag ångrade mig varje gång jag hade smsat honom, men jag kunde inte låta bli, han var ju den finaste jag visste fanns och jag trodde verkligen att jag skulle kunna spendera hela mitt liv tillsammans med honom, att han var den enda rätta. Det var jobbigt, för jag visste aldrig vart jag hade honom, eller hur han skulle bemöta mig om vi började snacka med varandra igen. Även då det hade gått över ett år sen jag var riktigt kär i honom så fanns det någonting mellan oss varje gång vi träffades. Även fast jag var så jävla förbannad på honom för att jag tyckte att han behandlade mig som skit så kunde jag inte låta bli att le såfort jag vände ryggen till och vi skildes åt. Jag kunde inte, hur mycket jag än försökte, att låta bli att önska att vi skulle ses snart igen. Vi höll alltid om varann sådär extra länge, som om vi båda visste att det skulle dröja länge innan vi skulle träffas nästa gång. Jag har inga känslor för honom längre, jag saknar honom inte, bara hur roligt vi hade förut. Jag saknar bara någon som håller om mig och säger att jag är fin. Visst, jag önskar ibland att jag verkligen hade en enda, som jag kunde vända mig till då det var extra jobbigt, någon som håller om en när man somnar och någon som inte har släppt greppet om en när man vaknar igen nästa morgon. Men det är just då det börjar komma till den nivån som jag drar mig ur, alltid. Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar den personen, det är som att det tar stopp. Jag vet inte varför det är så. Det är synd, jag har kastat bort många fina killar på grund av den rädslan. Även om jag vet att ingen av dom skulle svika mig. Men jag just nu trivs jag med att vara singel, träffa vem jag vill, göra vad jag vill, prata med vem jag vill, utan svartsjuka och onödigt tjaffs hela tiden. Man blir så less på sånt ändå. Nu vet ni det, godnatt.