whenwordsfailmusicspeaks

Igår började vi med att tvätta en brandbil. Efteråt kommer jag inte ihåg riktigt vad vi höll på med resten av dagen men fullt upp hade vi. När vi slutade körde Jocke ner mig till centrum och jag gick till farfar.
Jag gick därifrån efter två timmar och då gick det inte att hindra tårarna längre. Han låg bara där i sängen och kramade och pussade på mina händer och viskade hur glad över att ha mig där trots att han knappt orkade prata. Jag blir visst aldrig van vid att se honom må så dåligt. Jag vill att du ska komma hem igen farfar, men att du aldrig kommer göra det igen tar sönder mig ännu mer.
Idag började jag strax innan halv sju..Åkte med en brandbil till järfälla och lämnade in den på service, sen kom Joel och hämtade oss så körde vi ner till stationen i Nynäs igen. På eftermiddagen har vi flyttat brandsläckare, städat och rullat slang. Jag var även förbi skolan en snabbis och pratade med min mattelärare, på vägen tillbaka gick jag och Rasmus in på friskis och pratade med Erika ett tag. Nu sitter jag och lyssnar på musik och är sjukt deppig. Jag har mått fruktansvärt dåligt dom tre senaste dagarna. Allt känns så jävla tungt, även då jag skrattar och är glad så gör det ont i hela mig. Jag står inte ut med skiten. Jag vill inte längre, inte om det ska vara såhär.